Like this:

Läser på FB att en kollega misste sin hund idag. Jag vet inte varför och det verkade ha skett rätt plötsligt. Jag blir ledsen när jag läser det. Tänker tillbaka till mina egna husdjur … två marssvin och tre undulater … Benjamin, Benjamin, Pumuckel, Julchen och Charly. När den först dog var jag kanske i första klass. Jag kommer inte ihåg riktig. Han hade varit sjuk ett tag men att han skulle kunna dö fanns inte på min världskarta. Jag grät störtfloder. Vi begravde honom i mina farföräldras trägård under den just blommande flädern. Han fick en väldigt kristen begravning för att ha varit ett marsvin. Med kista (som farfar hade timrat), blommor och bön.
Mitt andra marssvin blev en kopia av den första. Samma brun-svarta teckning. Mamma försökte att argumentera emot men det fick bli så och han fick samma namn också. Gissar att det var en del av sorgeprocessen hos ett barn som inte än hade grepp om döden …
Därefter skaffade jag undulater… De dog i drunkning, bröstcancer och lugninflamation. De två sista dog mer eller mindre i mina händer. Jag var lika bedrövat varenda gång. Jag kunde inte vänja mig vid förlusten. Ett kort tid efter Charlys död åkte jag på klassresa och mina föräldrar passade då på att sätta upp en hylla på platsen som fågelburen hade stodd. De ville helt enkelt inte att jag skulle ha flera djur. Inte ser mig bryt ihop varenda gång … Jag skaffade aldrig flera djur. Inte i vuxen ålder heller. Fast än jag på sätt och vis saknar sällskapet de gav. Särskild undulaterna. De kunde sitta småprattandes under sin nattduk när jag vaknade på morgonen. I alla fall under den ljusa årstiden.
Jag kommer ihåg Pumuckel. Vartenda gång jag övade blockflöjt så kom han och landade på mitt huvudet för att hoppa ner till axeln. Därifrån trevade han sig ner till pekfingret. Där skulle han sitta minsann. Men han tyckte inte om att jag skulle röra på den. Nej! Då bet han mig! Det gick helt enkelt inte att ha honom frisläpt medans jag övade.
Eller när vi åt söndagsfrukost med duklat bord i matsalen. Pumuckel kom flygandes tvärs genom lägenheten och slog sig ner på bodet. Smör och äggskal var favoriten. Smöret kunde han ju äta om han nu ville men han ställde sig i den och åt. Efteråt traskade han vidare över bordet … tipp tapp … och smöret var överallt. Idag kan jag äklas om jag läser om husdjur som får äta av husses eller mattes tallrik men egentligen gjorde Pumuckel inget annat heller. Och det har jag fortfarande inga problem med.
Gud vad jag gråter nu … saknar de små ….