När jag blir arg

så det gnistrar och yr,

blir det genast ett väldigt hallå. Alla frågar. ”Vad nu? Vad då?

Vad är det som står på?”

När jag är ledsen

och sur och tvär,

säger människor: ”Såå, så!”

Alla vill få en glad igen.

Dom blir så hyggliga då.

Men när man är vänligt

och snäll och tyst …

Bryr sig någon om en ? Jo pytt!

Man får gå med sin snällhet och vänta på

att man ska bli arg på nytt.

Ja, inte gäller det bara våra små. Tänk på varandra ! Kom ihåg vad ett vänligt ord kan betyda oavsett den andres humör för tillfället. Kanske dit vänliga ord gör att ansiktet mit emot dig inte blir ledsen och arg och tvär …

Nu sitter jag åter i styrelsen och har kläckt idén med att blogga om föreningen i stort och smått. Under helgen har det således gått åt en hel del tid att bygga denna blogg: ta bilder till sidhuvuden, klippa ihop dessa, hitta ett lämpligt layout,  fylla sidmarginalen med vettigt innehåll … Jag blev verkligen nöjd med den. Få se vad resten av styrelsen tycker. Ett mycket positivt feedback har jag redan fått. Nu gäller det bara att hitta en lämplig nivå för aktiviteten där. Eftersom det är mitt baby så måste jag nu definera innehållet för de andra. Vi får väl se …

Det blev ett par kort som jag dock inte kommer att visa här. Bara denna vill jag visa:

© Susanne Lüders

När jag hade färglagt alla blad trodde jag inte riktigt på att det skulle blir nåt bra utav projektet. Men man ska inte dömma för tidigt… Kortet kommer min granne att få tillsammans med en påse te som tack för att hon tog hand om mina blommor  under min fjällsemester.

Idag var jag nu i stora staden. Jag hade lite saker att köpa och skulle samtidigt titta lite på bokrean. På vägen till t-banan kom jag förbi en cervera-butik. På nåt sätt styrde mina fötter mig in där och rakt mot en baksten. Okej, den titulerades pizza bagesten, men det är sak samma. Och nu är den MIN.

Tyvärr var dagen lite långt gången när jag kom hem så nu får jag vänta tills imorgon med att inviga den. Det ger mig dock ordentligt med tid att välja recept.

Jag har sedan jag visade nåt alster här på bloggen gjort en del saker men de hamnade liksom aldrig här. Det ville sig inte på nåt sätt. Hoppas att det blir någon ändring snart.

Jag kommer fortfarande ihåg hur jag började med serien. Det var strax innan Lucia 2002. Jag hade haft den första boken liggande ett tag. Alla pratade om HP och jag kände att jag vill veta vad alla snackde om. För att legitimera läsandet av en ungdomsbok lite mera hade jag dessutom införskaffat den på engelska. Dagen jag började läsa måste ha varit en helg. Jag var på väg in till stan för att shoppa och tagit med boken för att ha nåt att läsa på vägen in. Den fängslade mig på nåt sätt direkt och jag fick med mig 2:a boken hem den dagen. Strax innan jul hade jag redan sluckat den 3:e och börjat med nästa. The Goblet of Fire tog lite längre att läsa. Inte bara för att den var den tjockste hittills men också för att jag var hos mina föräldrar i typ två veckor och de tröttnade på att ha mig läsandes i soffan och gömde undan boken titt som tätt. Den hamnade konstant under några kuddar eller nånstans i deras bokhylla … Men i mitten av januari hade jag även hunnit läsa klart den boken. Nu fanns det inget mer att läsa. Femte delen skulle inte komma förän till sommaren. Så jag började om istället. Innan sommaren hade jag hunnit läsa de första fyra bökerna fyra gånger vad jag minns.

När boken om HP and the Order of the Phoenix kom var jag inte tillräkligt snabbt och den var slutsåld när jag skulle köpa den. Jag fick tag på den bara ett par dagar innan mina föräldrar skulle komma på besök. Hur jag orkade vet jag inte men jag hade hunnit läsa hela boken innan mina föräldrar kom. Det tog tror jag tre dygn. Jag gjorde inget annat (förutom storstäda lägenheten) – inte ens sova mer än kanske sex sju timmar sammanlagt under hela den tiden jag läste boken.

HP and the Half-Blood Prince kom ut var jag på cykelsemester. Jag var på väg från Söderköping norrut den dagen. När jag kom fram till Norrköping var klockan mycket och affärerna hade hunnit stänga. Jag cyklade ut till campingplatsen och men tog vägen via innerstan nästa dag och köpte boken. Jag kom hem samma kväll och konstaterade att jag hade en vecka kvar av semestern. Jag bestämde att jag skulle sticka ner till mina föräldrar på tisdag. På måndag kväll frågar pappa vad HP-boken kostade i Stockholm. I HH skulle den kostar si och så mycket (mer än in Sthlm). Jag undrade om jag skulle köpa med mig ett ex till honom eller varför han ville veta. Njå, han hade ju bara kollat priset för att jag skulle kunna välja billigaste stället att köpa den. När jag då sa att jag redan var på sidan 200-nånting kunde han bara skratta och skaka på huvudet.

Boken om HP and the Deathly Hallows kom när jag var och fjällvandrade. På vägen ner till Stockholm var jag tvungen att upptänka att det inte är lätt att få tag på boken i Norrlands inland. Inte ens komunhuvudstäder har ju bokaffärer. Först i Östersund fick jag träff.

Innan sista bocken kom hade jag sagt att jag ville läsa alla sex böker i ett svep för att kunna ansluta med den sjunde när den kom. Men det gick inte. Jag kom inte in i första bocken. Så jag läste bara den sjunde då. Det var sommaren 2007. Sedan dess har jag gjort ett till misslyckat försök att läsa alla böcker i ett svep. Jag tror att jag helt enkelt hade läst de första böckerna för många gånger för att det skulle fungera. Det behövdes mera tid. I början av december förra året gjorde jag ett nytt försök och nu gick det. I fredags blev jag klart.

Även denna gång sov väldig lite. Hur jag orkade med det under så lång tid vet jag inte.

Även denna gång kunde jag fälla tårar på vissa ställen om än inte lika mycket som när jag läste bökerna för första gången.

Även denna gång finns tomheten nu då det är slut.   

Undrar vad jag ska läsa nu …

Ja, det kommer det att göra. I alla fall några timmar till om man får tror vädernissarna.

Jag har varit ute en sväng nu i eftermiddags. Jag skulle bara. Långt kom jag inte. Tja – om gatan var plogat eller om bilar och bussen hade lyckats att hålla den någorlunda öppen vet jag inte, men på trottoaren var det ingen framkomlighet. Det var bara att gå mitt på gatan. Men det var ju i alla fall knappt nån bil ute så det var lugnt. Nere i Bäverdalen var det ”värre”. Där blir det ju inte plogat över huvudtaget. Med tiden trampas det upp en smal stig. Bara att den stigen idag ännu var obefintligt. Det hade kanske varit en eller två ute förre mig … Knädjupt snö! Underbart. Bara att pulsa igenom. Följande bilden är tagen där Kräppladiket kommer upp till ytan:

Isen hade inte lagt sig helt och det simmade en massa änder omkring på den lilla vattenytan. Sagolik värld! 

När jag kom hem hade det hunnit bli mörkt. Den lilla svängen jag tog skulle normalt ta 15  – 20 minuter. Nu var jag uten en drygt timme! Frisk luft och träning blev det. Den lilla sträckan till trots.