Etapp två: Hubertushaus – Kleiner Inselsberg

Längd: 15 km

Usch vilken dag …

Den var inget vidare. När det började regna igen vet jag inte. Det regnade redan när jag vaknade. Så det var bara att dra på mig regnstället innan jag gav mig av. Och så fortsatte det hela dagen. Typ. Det var en ihållande landregn som emellanåt blev starkare än så. Men det kunde ha varit värre. Väderprognosen hade varnat för (lokala) oväder med starkregn, starkvind och åska. De visste dock inte riktig vilken väg vädersystemet skulle ta. Hur som helst … DET drabbade inte mig. Regnandet slutade inte förrän jag nästan var i mål. 

Redan tidigt efter start märkte jag att det gick trögt. Gårdagens 19 km var mer än vad jag brukar gå. Och då drar jag inte iväg på en ny etapp av samma längd dagen efter. Men den  här långvandringen bjuder bara på sådana turer … Jag hade redan igår hittat ett ställe att övernatta på som var lite närmare än det jag först hade planerat. Men till och med det kändes långt sådär efter start. 

På Rennsteig finns det var och varannan kilometer, okej efter ca 2,5 till 3,5 kilometer, vindskydd. Totalt ett 60-tal på 169 km vandringsled. Några som en busskur. Några lite större med bord. Och några nästan luxoriös. Undantagslös är de bra skick; inga läckande tak eller trasiga bänkar. Jag tror att jag pausade i varenda en idag. Det behövdes. Men jag kom inte framåt med den taktiken. Jag krympte etapp ännu mer. Großer Inselsberg blev nya slutmålet. 

Leden gick som igår mest uppåt. Vissa partier blev riktig branta till och med. Großer Inselsberg är ledens högsta punkt med 916 m över havet. Där uppe var molnen nästan nere på marken. Jag försökte ideligen kika över glasögonens kant för att se bättre (hjärnan trodde på imma på glasen) men det hjälpte ju inte. Och var det inte molnen så var det dimma. Långt såg jag aldrig. Att utsiktstornet redan var stängt gjorde inte så mycket. Man skulle i alla fall inte se nåt. 

Leden gick idag mera på riktiga skogsvägar. Inte bara dessa skogsvägar som var välgrusade och bred utan klassiska vägar med rötter och stenar. Hade gärna haft mera grus just idag. Rötterna mm var lite väl halt i detta regnväder. Ibland var det dessutom så mycket rötter att jag var tvungen att kliva på de. Och jag som alltid brukar varna folk på mina vandringar i Friluftsfrämjandet för att göra just det.

Enligt min bok och min karta skulle det finnas ett vandrarhem på berget  den hade lagts ned. Även ett av de två gästgiverier. Jag tog min jävla-anama och traskade en kilometer till nerför berget till Kleiner Inselsberg för att sova här. Nu ligger jag bara 3 km efter. Morgondagen blir dock långt. Men jag måste inte uppåt lika mycket … tror jag.

Jag kommer inte att kunna posta detta inlägg ikväll. Här finns inget wifi. Å andra sidan har jag kunnat betala med kort här. De två tidigare ställen har bara tagit det nationella EC-kortet. Inget Visa. Inget Mastercard. Man kan inte få allt.

Första etappen: Hörsel – Hubertushaus

Längd: 19 km

Jag började min vandring med att gå ned till gästgiveriets tomtgräns som utgörs av floden Werra. Här börjat Rennsteig officiellt! Det är här vandraren traditionellt plockar med sig en sten som den ska slänga i ??? när den efter 169 km har kommit fram till målet. Här finns också vägvisaren som har blivit hem förotaliga par skor och kängor som har gjort sitt :

Byn Hörsel är liten. Ett ända gästgiveri. En kyrka. En busshållplats. Och några hus. I ett nafs lämnade jag den bakom mig. Vägen gick på breda skogsvägar uppåt. Jag kom förbi ett fält av blåklint med vallmo och vilda magaritter lite varstans däremellan.

Vägen förblev bred mest hela dagen. Ibland skulle till och med två bilar kunna få plats … Ibland försvann skyltningen in på en liten stig ett tiotal meter bort från skogsvägen. Inget att bry sig om. Den kom tillbaka till vägen efter några hundra meter. Och inte var det skönare att gå på stigen. På ett ställe gick leden på gatan genom en by. Men den lilla orten låg så off att jag inte mötte en enda bil på den sträckan.

Under förmiddagen kom jag förbi flera utsiktsplatser varifrån man kunde se Wartburg. Denna mäktiga borg som är en av Tysklands viktigaste. Här översatt Martin Luther för knappt 500 år sen nya testamentet till tyska.

Dagen började med blå himmel men redan när jag var redo för att starta på riktig hade det mulnat på. Luften var kvavt. Efter ca 45 minuter började det dugga lite sakta. Inget att bry sig om i den värmen. Men efter ytterligare en halv timme så öppnades himlavalvet på riktig och det var tur jag stod under några gamla bokträd just då. De skyddade mig tillräckligt länge för att jag skulle hinna gräva fram regnmunderingen ur ryggan. Visserligen blev jag totalt genomsvettig men det var bättre än genomblöt. Tidvis vräkte ner som bara den. Eller mestadels.

Vid kl. 11.45 sökte jag skydd i ett av de många vindskydd som man passerar. De regnade fortfarande men jag hade inte kommit längre än ca 7 -8 km. Regnet och promenixandet i uppförsbacke tog sin rätt. När regnet verkade avtar vid kl. 12.30 fortsatte jag. Så småningom slutade det regna och jag tog gladeligen av mig regnkläderna. Vandringen fortsatte med betydligt lättare steg.

När 14 km var avverkade kom jag fram till Hohe Sonne. En grill som även serverade kaffe och kaka och där ölet var lika billigt som läsken. Hela anläggningen andades DDR utan att jag kan förklara det. Men så är jag ju också i djupaste skogen i det som var Östtyskland för 30 år sen. Jag beställde pommes frites och ett stort öl och satt mig under det tältliknande parasollet. Mest för att det fortfarande droppade från träden. Tur att jag gjorde det för snart gick nästa störtskur ner. Nu hade jag bara 4 – 5 km kvar och avvaktande. Efter 50 minuters ihållande regn så slutade det och jag traskade de sista kilometerna.

Väl på mitt rum fräschade jag upp mig och försökte att ringa till mina föräldrar. Men nix. Ingen mobiltäckning. Trodde inte mina ögon. Ute i trädgården fick jag dock minst möjliga kontakt för att ringa. Wi-fi funkar bättre men det kan jag inte ringa med.

Nu sitter jag ute under ytterligare ett stort parasoll. Ätit lite Solianka och försöka att jämna ut vätskebalansen. Ännu en halvtimmes lång störtskur har gått ner och temperaturen har äntligen sjunkit till angenäm nivå. Snart är det dags för sängen.

Då är jag nu på väg. 

Sitter på tåget mot Eisenach-Hörschel. Där ska jag sova i natt innan det egentliga äventyret börjar imorgon. Bokade ett rum där för bara två dagar sen. Jag var rätt sent ute med det som med allt annat. Det har varit så mycket som upptagit min hjärna de senaste veckorna att planeringen av vandringssemestern inte fick plats. Men vad spelar det för roll. Det blir bara lite mer äventyr över det hela. Att vandra långdistans är ju inget nytt för mig i grund och botten.

Att vandra Rennsteig har länge varit en dröm. När pappa gick den för ca 25 år sen var jag 17 eller 18 år. Visst var jag lite nyfiken på att vandra långdistans men det var inget som direkt togs på allvar av mina föräldrar eller uppmuntrades åtminstone inte. Det var först för 11 år sen som jag tog initiativet vilket resulterade i att jag tillsammans med pappa vandrade i fjällen under flera somrar. När pappa inte längre kunde fortsatte jag på egen hand. Jag har länge funderat över att gå nånstans i Tyskland som ju är mitt hemland och Rennsteig har varit ett självklart val  på nåt sätt.

Att vandra i Tyskland skiljer sig från att vandra i Sverige. Allemansrätten ger många fördelar som man inte har i Tyskland. Var man får tälta ter sig som en vetenskap för mig. Jag packade istället hammocken. Den kan jag övernatta i nästan var som helst. OM jag förstod det hela rätt. Det är mera vanligt att övernatta i små gästgiverier, vandrarhem eller hotell. Bekvämare men också dyrare.  Man är heller aldrig så långt bort från civilisationen så jag räknar med att kunna handla mat varje dag. Får se hur det går. 

Mitt mål är att skriva lite varje dag hur det går. Både för att hålla nära och kära uppdaterad men också som dagbok för mig själv. Den som återkommer får se. 

Denna helg har jag gjort något av de saker som jag tycker bäst om. Jag har vandrat. Hela helgen. 

Igår var jag ute på Lidingö på en mera stadsnära tur tillsammans med Friluftsfrämjandet Lidingö. Jag har bott i Stockholm i snart 22 år och jag har bara en gång tidigare varit på ön. Det var nog med sfi-kursen och då besökte vi Millesgården men inget mer. Sen dess har det liksom inte blivit av.

Idag var jag då ute på Gålö. Också med Friluftsfrämjandet. Men med Huddinge. Varit här förut. För 3 – 4 år sen sist. Då ledde jag själv en vandring. Det var ganska usel väder den gången. Helt olik dagens klarblå himmel. Solen värmde så mycket att jag till slut gick kortärmad  vilket är årspremiär. Jac såg vårens första fjäril och första humlan slog sig ner på min jacka under rasten. Tyvärr är de ju så snabbt iväg igen att man inte hinner få upp kameran. Fick dock plåta en svan. Men även det visade sig knepigt. Antingen var huvudet under vattnet eller så simmade han där lagom felvänd.

Ibland kan det vara bra att lyfta blicken från marken  även om man inte få trampa fel på rötter och stenar.  De flesta i sällskapet gick förbi dessa söta trollungar:

Nu är jag sådär lagom trött. Trött i kroppen efter sammanlagt 22 km under helgen men lugn och pigg i huvudet. Längtar redan ut igen.

… och vi blir äldre.

När min väninna och jag sa så för nästan 20 år sen kändes det rätt konstig att säga så. Vi var 20 år ung, hade båda precis lämnat hemlandet och hade framtiden framför oss. Än idag påminner meningen mig mycket om den tiden där i mitten av 90-talet.  Jag tänker nästan alltid när jag hör den på min väninna och det vi delade med varandra. Det roliga men även det tunga. Hon flyttade tillbaka hem efter några år medans jagblev kvar.  Trots avståndet är vi fortfarande nära vänner.

Tiden går och vi blir äldre. Tiden förändrar oss. Om vi förändrat den vet jag inte. Jag hoppas på det lika mycket som jag förfäras över den möjligheten.

Idag spökade maten …

Jag är denna vecka i köket på förskolan där jag jobbar då våran ordinarie köksfe har semester. Förra veckan kläckte en kollega idén om att färga gårdagens pasta röd. Det är ju om inte annat snart Halloween. När vi igår skulle skrida till verket upptäckte vi att livsmedelsfärgen, som vi annars bara använder för att färga lekleran, visst hade gått över tiden och inte fick lov att komma in i köket. Jag tyckte dock att idé var på tok för kul för att släppa den. Tyvärr fick jag bara tag i blå färg men vad spelar det för roll. Så idag fick vi visst blå ris på storbarnsavdeling.

Okej, den blev mer turkost än blå men i alla fall. Barnens reaktioner var härligt att höra. Whow, spökris!

Till våra minstingar lagade jag vanlig ris. De går inte lika lätt att övertala att äta något som de tycker är konstig. De fick stället blå – förlåt – turkos mjölk istället:

Och tur var väl att vi bara färgade mjölken. För en liten bara stirrade på mjölken och skakade på huvudet: nej, nej.

Jag undrar just vad jag ska hitta på härnäst ….

Att vara ideellt ledare kan ta på krafterna. Men aktiviteter som denna dags vandring låter en glömma alla de gånger då man egentligen inte vill ut men måste för att man typ ett år tidigare har sagt att man ska ut just denna dag.

Idag var jag iväg med en grupp vandringssugna till Flatenområdet söder om Skarpnäck. När jag åkte hemifrån var det fortfarande flera minusgrader men solen sken från en isblå himmel. Inte ett moln så långt ögat kunde nå. Jag vet aldrig hur många vi blir då vi inte har någon krav på anmälning. Idag visste jag bara att jag inte skulle vara ensam. Klockan 10 hade det infunnit sig tio glada nyfickna själa vid startpunkten. Några var välbekannta ansikten men halva gruppen hade aldrig varit med på nån av mina vandringar. Desto roligare var det att upptäcka att vi alla höll samma förhållandevis höga tempo. Det är sällan jag har möt en så homogen grupp (på den punkten).

Vägen gick motsols runt sjön Flaten. Vägen och skogen var vita av frost och sjön bar en hinna av imma i de vikarna som inte hade nåts av solen än. Luften var krispig men inte bitande. Att vi rörde på oss hela tiden med bara korta uppehåll för att beundra utsikten over sjön eller några särskild vakra frostblad gjorde att vi aldrig började frysa. Vi gjorde picknickrast på några klipphällar högt ovanför sjön som solen hade hunnit värma upp lite.

När vi kom tillbaka till utgångspunkten gav många uttryck för att ha en känsla av att man bara ville fortsätta gå. Solen och att vara i rörelse gav så mycket energie! Tyvärr var det säsongens sista söndagsvandring. Nästa vandring är inte inplanerat förän mitten av april 2013. Men vem vet. Kanske får jag fnatt och slänger in en spontan vandring nånstans under tiden fram tills dess. Även om jag andra gånger kan tycka att det redan känns för mycket med tre vandringar med tre veckors mellanrum under våren resp hösten så är det dagar som dessa som låter en glömma alla de gånger som man egentligen bara vill skita i allt och stanna hemma.

Den som känner Rågsved vet att det finns två hissar direkt vid tunnelbanan. Det har under åratal varit strul än med den ena än med den andra tills dess att de byttes för si så där ett och ett halvt år sen. De bytte ut rubbet. Det var liksom bara själva schakten kvar av det gamla när de väl var klara med jobbet. Alla trodde ju att nu var det bra. Men så fel vi hade. Det tog inte många månader då blev den ena av de två ståendes på typ 3/4 dels höjd. Jo och där har den hängt nu i lika många månader till. Varje kväll tändes lamporna i den så man kunde inte gå miste omatt den hängde där den hängde. På skylten som egentligen angav var hissen befann sig kunde man på kvällen/natten läsa att den var avstängt. Under dagen såg man inte då det var alldeles för smått skrivet.

Idag nu ser jag att det sitter en lapp på insidan av dörren till denna avstängda hiss. Nyfiken som jag är går jag dit för att läsa. Hissen är avstängt! står där.

Vilken nyhet!

Å andra sidan fortsätter lappen sen med att de ska laga hissen. Att de dock ber om överseende med att de stängt ner den är nästan hån då den redan nu har varit avstängt flera månader än vad de spår att det kommer att ta i dagar att laga den.

Den som kan glädja sig idag bör inte vänta tills imorgon.

Länge sen jag var här … Jag har inte haft och eller tagit mig tid att gör nåt åt saken. Hur många gånger har jag inte tänkt att det här ska jag skriva om utan att det bivit av när jag väl har kommit hem.
Idag är dock en dag som jag ska tillbringa sittandes. På soffan eller som just nu framför datorn. Kroppen är för trött för annat. Till och med att gå till köket för att hämta nåt att dricka tar emot.
Jag har haft en trött kropp i ett par dagar men igår körde jag slut på den. Jag skulle med på en vandring ifrån Flatenbadet i Skarpnäck men missade t-banan. Eller rättare sagt upptäckte jag redan hemma att jag omöjligen skulle hinna med den. Inget problem för jag har ju cykeln, tänkte jag. Bara det att vägen var längre än vad jag mindes och att jag skulle tillbaka efter vandringen oxå. Själva vandringen var inget problem. Men sammantaget blev det lite för mycket.
Så nu ska jag vila mig. Och få lite annat gjort vid sidan om. Uppdatera bloggen, få undan lite papper, uppdatera brf’s hemsida, läsa lite av tidningshögen som samlats här de senaste tre veckorna …. Det finns mycket jag kan göra utan att röra på mig så på det bara att sätta igång. Punkt ett är med dessa rader redan avklarat.