Vatten (-delare) och blåbär

Etapp sex: Masserberg – strax innan  Neuhaus am Rennweg

Längd: ca 19 km

Bästa dagen hittills !!! Vaknade till klarblå himmel och tornsvalornas skrik. Ända minus var att det kändes som om jag hade sovit för lite. Segt. Kan nog vara så. Antagligen borde jag ha sovit typ tio timmar de här nätterna vilket jag inte ha gjort.

Pga segheten kom jag väldigt sent ifrån hotellet och när jag väl hade handlat bröd o pålägg mm så var det ännu senare. Jag hade haft med mig rågbröd, rökt medwurst och ost hemifrån. Man lär sig vad som håller utanför kylskåpet även när det är varmt. Men nu hade jag ätit upp det mesta och jag behövde påfyllning. Särskild med tanke på att vädret hade blivit bättre och jag därför skulle ha möjlighet att sova ute. Och då skulle jag behöva frukost. 

Jag försökte att gå på. Dvs inte stanna upp så mycket för mikropauser. Det var rätt lätt. Det första åtta kilometer var snabbt avklarad. Vägen var i likhet med de senaste dagarna  utan några större höjdskillnader. Leden bildade hittills vattendelaren mellan flodsystemen Saale/Elbe och Werra/Weser. Idag kom jag fram till ett område där de bäckar som rinner fram ur marken tillhör tre olika avrinningsområden. Förutom de två tidigare nu även Main/Rhein.  I närheten av Sigmundsburg finns till och med en obelisk rest som uppmärksamma detta då det är en stället i Tyskland där denna hydrografiska ”fenomen” finns.

Under hela turen har jag sett mycket blåbärsris, hallon- eller björnbärsbuskar. Tyvärr dock utan bär. Hallonen och björnbären hade börjat bilda frukter men de hade sen torkat. Blåbären hade jag inte sett en skymt av … förrän idag. Och de var rätt så små och inte så många heller. 

Efter Limbach gjorde jag en ordentligt rast. Det var bara 7 km kvar men nu kom tröttheten smygande. Med stormsteg. Till slut kändes det väldigt tungt. Med 2,5 km kvar till Neuhaus kastade jag in handduken. Jag behövde ju inte gå hela vägen … jag har ju min hammock i ryggsäcken. Vatten hade jag tillräckligt kvar och platsen var inte alls dumt. Träden stod glest men inte för glest och marken dominerades av gräs och blåbärsris. 

Jag plockade upp hammocken ur ryggsäcken och började ”montera” den. Det kändes som om jag hade hjärnsläpp. Knutarna ville inte som jag tyckte att de borde. Till slut blev det principen: många knutar är lika bra som några få men ordentliga.