Vemod

Etapp åtta: Steinbach am Wald – Rodacherbrunn

Längd: 15 km

Jag sov dåligt i natt. Undrar om det var kilometrarna som spökade. Jag vaknade flera gånger vilket inte är lik mig och hade svårt att somna om. Vid kl. 7.30 gav jag upp och klädde på mig.  Packade långsamt ryggsäcken med det mesta.  

Frukosten var överdådig. Mycket av allt typ. Eller rättare sagt såhär: hade man delat på t.ex. skivorna av leverpastejen så hade de fortfarande varit stora. Undrar vem som skulle äta allt det där.  Så många var vi inte som övernattade på hotellet. 

Det var varmt redan kl. 9 på morgonen.  Och den första biten av leden gick dessutom på gatan i stekande sol. Huvudgatan var avspärrat en ganska lång bit för asfalteringsarbeten. Antagligen var det tänkt att avspärrningarna även skulle gälla gångtrafikanter men jag var inte den ända som tog mig förbi. 

Väl utanför orten fortsatt leden utmed vägen. Jag föredrog vägen när jag såg att leden försvann in bland brännässlor och taggbuskar. Det var ändå bara ett par hundra meter  det gällde.  Där leden skulle vika av in i skogen fanns en rastplats med flera bord  och bänkar.  Eftersom det fläktade lite lagom där blev jag kvar en bra stund medans jag läste på om dagens etapp. Det skulle inte bli några större höjdskillnader och det kunde antas vara bra vägar. Så rätt vad det var kom jag på mig att jag drällde runt igen. Tur att jag har semester.

Strax innan Brennersgrün ser jag redan när jag kommer ur skogen att vägen är avspärrat och att det står en massa bilar där. Först när jag är framme uppfattar jag även arbetarna som sitter och har lunchpaus. I det kommande skogsområdet pågår trädfällning och därför är leden avstängt fram till sista augusti. Då alla dock satt eller stod där på plats och således inga träd kunde ramla ned på mig gick det bra att gå genom området istället för den skyltade omvägen. Det var bara två träd som jag behövde kliva över. Det verkade som om de försökte att hålla leden fri. Det är ju inga totalavverkningar som man håller på med i Tyskland utan man tar bara en viss procentsats av träden.

Där byn Brennersgrün övergick iskogen igenhade bybor med hjälp av turister,  folk från grannorter och andra skapat ett litet ”Mossby” som de kallade det. Allt var skapat av mossa, träbitar, kottar, stenar och annat naturligt material. Bara lite hade inte tagits från skogen. Det var roligt att gå på upptäcktsfärd. 

Javandrade vidare mot mitt mål. Mitt mål hette Rodacherbrunn. Sisådär två tre kilometer innan såg jag ett skyllt som annonserade ett  gästgiveri förutom det lite märkliga ”grillkiosk med övernattning” som jag visste om. Jag kom fram till orten nästan där den övergick i igen. Alltså traskade jag inåt byn. Men inget gästgiveri gick att hitta. Jag kunde möjligtvis ana var den hade funnits. Och grillkiosken hade stängt för sen halva eftermiddagen. Vag nu? Det hade regnat några korta skurar under sena eftermiddagen som resultat av värmen under dagen.  Även nu sog himlen inte riktig tillförlitligt ut. Den kunde hålla sig men det kunde lika väl dra ihop sig till världens åskoväder. Till att börja med satt jag mig utanför vindskyddet i skogsbrynet och filosoferade. Efterhand blev det klart att himlen förmodligen skulle hålla sig så hag tog mitt pick och pack och fortsatte utmed leden i jakt efter två lämpliga träd att fästa min hammock i. Jag ville inte stanna så när bilvägen. Efter ca två km hittade jag ett lämpligt ställe och nu var jag mer uppmärksam på att hammocken hängde jämnt.

Att gästgiverierna stänger ner för gott är inget fenomen som jag mötte först idag. Det saknas gäster men det är inte det ända problemet. Det finns inga unga som vill ta över, som vill satsa här ute. Och till viss del förstår jag dem. När det inte finns nån service vem vill då stanna. Även det lite större orterna saknar livsmedelsbutik, post eller läkare.  Där i skogsbrynet hade jag inte ens mobiltäckning för att ringa ett samtal. Att jag inte hade nån internet var jag vid det här laget van vid men där kunde jag inte ens ringa.

Det kändes lite vemodig idag. På kilometerskyltarna står alltid nån större orter som kan tänkas vara etappmål och några mindre ställen som särskilda minnessten, utsikterna eller nån mindre by. Idag dök Blankenstein upp för första gången. Bara 29 km på morgonen och det räknades sakta men säkert ner. Det betydde att jag närmade mig obönhörligen mitt mål. Normalt är jag ute längre. Inte nödvändigtvis längre sträckor men flera dagar. Nu var jag nästan framme vilket jag inte riktig gillade.