Mot målet …

Etapp nio: nånstans efter Rodacherbrunn – Blankenstein

Längd: 12 km

Jag sov som ett litet barn. Vaknade bara en gång vid tolv eller ett tiden. Då hade månen gått i moln. Det anades var den var men inte mer. Jag blev lite oroligt ifall det skulle börja regna i alla fall. Jag låg torrt i hammocken men min ryggsäck var lite mer utsatt. Men nu kunde jag inte göra nåt åt det så jag somnade om. När jag vaknade vit kl. 7.30 höll solen på att ta sig över träden och det rådde ingen tvivel på att det åter skulle bli en fin och framförallt varm dag. 

Jag packade ner hammocken ock allt annat i ryggsäcken och fortsatte min väg. Trodde att jag nog skulle behöva gå fram till vindskyddet för att hitta bord och bänkar för att kunna äta frukost men så var det inte. Bara 100 meter efter sovplatsen fanns ett bord med 2 bänkar. Lite nedgången men okej. Den symboliserade lite dessa sista mil av leden som hade varit tabu under DDR-tiden. En del av sträckan befann sig i spärrzon. Till dessa 5 km innanför gränsen fick vanligt folk inte komma således behövdes ingen vandringsled där heller. Den nämndes tydligen aldrig ens. Även om det är 27 år sen leden öppnades i sin helhet igen så tycker jag mig se en skillnad i infrastrukturen. Man har snabbt snickrat ihop lite skyltar och vindskydd mm samt målat lite ledmarkeringar påträden men där har det stannat. Mycket av infrastrukturen har förnyats på den delen som alltid har varit öppen och av inskriptioner  i vissa vindskydd att döma är dem vid det här laget nog också upp emot 20 år gamla. Ändå känns de fräschare, mer omhändertagen än de på den  föredetta stängda delen av leden.

Vid 12-tidenkom jag fram till … Där fanns en krog som jag ville paus i. Tyvärr var den stängt ännu och granen som jag frågade om öppetiderna kunde inte lämna tydliga svar. Det var nog lite si och så. Men just idag hade krögaren åkt iväg för en stund sen …. Okej. Inget kallt öl för mig då. Jag satt mig på en bänk runt hörnet för att kolla in resten av etappen. Efter en stund hör jag ökat liv från krogens håll då jag beslutar mig för att titta till den en gång till och vad ska jag säga: nu var den öppen. Jag gick mitt kalla öl i alla fall. 

Efter en timmes paus vandrade jag vidare. Till en början på stigar mellan ängar med ärtor sedan tyvärr de sista kilometerna på gatan eller dess dikesren. Det skulle finnas en alternativ sträckning på stigar i skogen men den hittade jag aldrig. De sista 3 kilometerna gick det ganska brant nedför. 

Vid 16-tidenkom jag fram till byn Blankenstein som var målet inte bara för dagen utan för hela vandringen. Nu var det bara att ta mig igenom den och ner till floden …. När jag väl hade tagit det obligatoriska fotot satt jag mig ner på en bänk i skuggan. Jag var helt slut. Det hade nog varit varmare än tidigare dagar och mycket av dagen hade jag dessutom befunnit mig i solen. Skugga fanns det inte mycket av på denna etapp. Det var även en liten känsla av tomhet som fanns där. 169,29377 kilometer hade tagit slut. Jag har aldrig tidigare gått så långt under så få dagar. Jag är lite stolt på mig.  Det måste jag medge. Ibland måste man utmana sig själv! 

När jag väl kommit igång igen gick jag tillbaka en bit av vägen som jag just hade kommit. På vägen ner hade funderat på om jag skulle gå in gästgiveriet med detsamma eller om jag först skulle gå ner först. Den senare varianten vann då jag var osäkert om jag annars överhuvudtaget skulle ta tagit mig ner. Efter lite uppfräschning gick jag ut igen till byns mycket välsorterade livsmedelsaffär för att handla dricka och lite annat till resan. Väl tillbaka satt jag mig med en öl i gästgiveriets trädgård och kom att samtala med andra gäster tills långt in på kvällen.